Kamrater, systrar, feminister
Jag heter Billy och talar för Ung Vänster Storstockholm
Vi sluter upp inför internationella kvinnodagen i år liksom varje år för att uppmärksamma kampen för kvinnors rättigheter. Vi sluter upp här för att vi vet att det är en lögn att Sverige idag är jämställt. Vi hedrar kvinnorna innan oss som tagit kampen dit vi är idag. Men vi blickar också framåt för vi vet att vi har en lång väg kvar att kämpa.Vi vet att det inte är en slump att Sveriges mest kvinnodominerade yrke har bland de sämsta arbetsvillkoren. Vi vet att det inte är en slump att våra yrken har en långt lägre genomsnittslön än mansdominerade yrken med samma utbildningsnivå. Vi vet att det inte heller är en slump att undersköterskeyrket har långt fler långtidssjukskrivningar än andra yrken. Vi vet att allt detta är symtom på en struktur som genomsyrar hela samhället – könsmaktsordningen.
Undersköterskor är Sveriges vanligaste yrkesgrupp, Sveriges viktigaste yrkesgrupp, men även den yrkesgrupp som fått ta den hårdaste smällen av den nyliberala nedskärningspolitik som präglat vårt land de senaste decennierna – den politik som sätter överklassens kortsiktiga intressen framför en stabil vårdsituation och rimliga arbetsvillkor för kvinnor. Våra yrken är inte såhär slitiga för att de i naturen måste vara det – utan för att någon tjänar på det. Därför i år inför internationella kvinnodagen riktar vi vårt fokus mot alla kvinnor i vårt land som i detta nu sliter på äldreboendenas golv eller jäktar mellan hemtjänstbrukare.
I år på internationella kvinnodagen vill jag särskilt tala till er systrar på vårdgolvet. Jag vill tala till alla undersköterskor, vårdbiträden, hemtjänstpersonal och personliga assistenter. Jag vill tala till alla erfarna kollegor som tog hand om mig och lärde mig yrket när jag först kastades in på ett äldreboendegolv utan utbildning för några år sen och förväntades ta lika mycket ansvar som ni. Jag vill tala till er som alltid frågade om jag studerade till sjuksköterska, och när ni fick höra att jag bara jobbade, läxade upp mig, förmanade mig eller t.o.m. skällde ut mig -allt för att skrämma mig från att fastna på golvet. Såklart förstår jag meningen med era råd, såklart förstår jag välviljan. Ni vill inte att jag liksom ni ska slita ut mitt psyke och min rygg innan jag når 40 av alla otaliga underbemannade 12 timmars-pass samtidigt som jag fajtas med att ha råd med vinterkläder till barnen.
Jag förstår era råd, men är det här något vi kan finna oss i? Undersköterska är Sveriges vanligaste yrke, och det är ett yrke knappt någon skulle rekommendera till nån annan ens om de blev hotade till det. Unga blir övertalade att fly vården eller vidareutbilda sig för att rädda sig själva, samtidigt som alla vet att det snarare behövs många fler vårdarbetare. Många frågar sig vad fan ska hända med vården sen, vem ska ta hand om oss när vi är gamla? Men ännu mer akut tycker jag är – vad fan ska hända med undersköterskorna redan idag?
För vi kvinnor är inga odödliga jävla änglar, inga outtröttliga robotar programmerade för att fixa och orka allting med ett leende på läpparna – bara vanliga människor i ett hysteriskt vårdmaskineri så hårt skadat av decennier av nedskärningar att vi måste hålla ihop det med våra bara händer så hårt att knogarna vitnar medan vi ser kollega efter kollega gå in i väggen och medan lönekontot ekar tomt.
För när vårdpersonalen hyllas med applåder, ligger också en förväntan i det. Förväntan att 130.000 kvinnor i Sverige varje dag ska bita ihop och sätta sitt arbete högre än sin egen hälsa och liv.
Kamrater, feminister. Vårdbiträden, personliga assistenter, undersköterskor, hemtjänstpersonal, förena er. Det är när vi är många som går ihop och kräver våra rättigheter som vi är som starkast. Vi vägrar att foga oss och bli behandlade som slit- och släng varor tills vi är kroniskt utbrända. Vi tänker inte gå med på fler 12h-dagar, underbemanning, besparingar och privatiseringar. Vi kommer inte längre tiga och tacksamt ta emot deras tomma ord, helgonförklaringar och applåder samtidigt som de pissar på våra rättigheter.
Överklassen och borgerliga politiker påstår att det inte finns resurser att lägga på våra systrar i vården, men samtidigt plockas hundratals miljoner ut av privata vårdbolag årligen. Vi kräver fler kollegor på varje avdelning. Vi kräver 6h arbetsdag som heltidsmått. Vi kräver löner det går att leva på. Vi kräver teknik och hjälpmedel som inte sliter ut våra ryggar i förtid och skyddsutrustning som inte utsätter oss för fara. Vi kräver tillsvidarejobb istället för att tvingas bolla flera timanställningar som alltför många kvinnor gör i vården idag. Vi vägrar leva i ett samhälle där kvinnors arbete systematiskt värderas lägre än mäns. Vi kräver liv som går att leva, inte bara överleva.
