Alexis Aguirre håller tal i Kungsträdgården, 1 maj

Foto: Samuel Sherman

Alexis Aguirre höll tal i Kungsträdgården på 1 maj. Läs hennes tal här.


Kamrater, Jag heter Alexis Aguirre och jag sitter i styrelsen för Ung Vänster Storstockholm.

Vilken ära det är att få fira första maj tillsammans med er. Vi firar, för att komma ihåg de som kommit före och förbereda oss på det som komma skall. Vi har alla samlats här idag för att vi tror på ett bättre samhälle och vi vet att det är när vi är många som kämpar tillsammans som vi har kraften att skapa förändring.

Vi är många unga här idag. Någon går i skolan, stressad över sina betyg. Någon sliter med en otrygg anställning. En annan försöker förgäves att hitta en fast bostad. Så ser verkligheten ut för oss som är unga idag. Vi har växt upp i en tid präglad av privatiseringar och växande klassklyftor. Där skolan drivs som företag och elever blir kunder, där otrygga anställningar är norm, där bostadsbristen gör så att vi inte kan flytta hemifrån. Vi har växt upp i en tid där makten över våra liv har omfördelats från oss unga, till de som styr och äger.

Min generation mår sämre än någonsin. Vår ökade ohälsa har inte uppstått ur tomma intet, den beror till stor del på en otrygg vardag och ett otryggt liv. När pressen i skolan ökar, när otryggheten på arbetsmarknaden växer och det blir allt svårare att få fast bostad är det knappast överraskande att vi mår sämre.
Vår hälsa offras för vinstresset – de med makt är inte intresserade av att bekämpa den psykiska ohälsan när det är någonting som står i motsättning till deras vinstintresse.

För min generation har förändring blivit synonymt med försämring. Våra omständigheter har inte gett oss något val, så vi kämpar för att vi måste. Vi kämpar, eftersom vi känner konsekvenserna av denna samhällsutveckling in på bara skinnet. Men vi kämpar också för att tror på någonting bättre. Vi kämpar för varandra.

Vi är en kämpande generation, vi har lärt oss att vi måste ta saken i egna händer. När ett rättssystem som präglas av könsmaktsordningen sviker, blir svaret en organiserad kamp. Tusentals  tjejer hänger ut sina våldtäktsmän, och stöttar och synliggör varandra. När våra vänner utvisas till döden är vi på plats med blockader. Det är vi unga som står i första ledet i den klimatrörelse som växer sig stark över hela jorden.

Vi kämpar, för att vi vet att vår kamp är livsviktig.
Vi står inför en verklighet där jorden snart inte längre är möjlig att leva på. Vi står inför en verklighet där de mest utsatta är de som kommer att drabbas allra hårdast av klimatförändringarna, och där de rika kan köpa sig undan höjda havsnivåer och svält. Vi står inför en verklighet, där 100 företag står för 70 procent av alla de utsläpp som förgiftar vår jord. Men istället för att kämpa för kollektiva lösningar uppmanas vi att ändra vår livsstil. Vi ska cykla till jobbet, äta veganskt och källsortera.


Problemet är bara att vi aldrig kommer att kunna källsortera kolkraften. Vi kommer aldrig att kunna cykla bort ett system som alltid sätter vinsten före klimatet. Det är dags att lägga skulden där den hör hemma. Klimatet kräver en systemomställning och vi är beredda att ta det steget. När makten sviker tar vi saken i egna händer. Vi klimatstrejkar. Vi ockupperar. Vi åker till Tyskland och stänger ner kolgruvor.

Jag tänker på den 15 mars, jag står tillsammans med tusentals barn och ungdomar i regnet utanför riksdagen. Det är skolstrejken, som sprakat till liv här i Sverige och som spridit sig som en löpeld runt hela världen. Det är min generation som trängs här, med plakat, med slagord och med ett budskap: vi kommer att rädda klimatet, vi kommer att skapa förändring och ni som sitter på makten kan inte stoppa oss!

Jag fylls av ett hopp.
Vi kan bli den generation som räddar klimatet. Vi kan bli den generation som vänder upp och ner på hela samhällssystemet. Vi kan bli den generation som ser till att jämlikheten och jämställdheten sätts i första rummet.

Men det kräver att vi kämpar, att vi fortsätter att organisera oss.
Vi har stora utmaningar framför oss, och våra motståndare må vara mäktiga, men vi har vunnit förut och vi kommer aldrig att ge upp. Vi vet att samhället bara kan bli bättre genom kamp. Vi firar idag och imorgon plockar vi fram tapetklistret, hämtar megafonerna och flygbladen och går ut för att organisera människor till kamp för nya segrar. För ett klasslöst samhälle fritt från förtryck.

Tack!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *